pete molinari på debaser i går. en ensam man med sin gitarr och sitt munspel.
när jag köpte biljetten så tänkte jag att det kunde vara en bra uppladning inför dylan i globen i mars. så rätt jag skulle få.
jag var lite besviken i början att han inte hade sitt band med sig men sen sa han det själv. "det kan vara lite kul också eftersom man får chansen att spela låtar som man inte kör annars". och efter en willie nelson-cover plockade han fram kvällens bästa låt ur rockärmen. kanske inte bara kvällens bästa låt, förresten. när jag hörde vilken det var gick en rysning genom kroppen och jag vände mig till sandra och sa: "det här är nog världens bästa låt".
lite förhastat kanske. det var ju inte i wish i knew how it would feel to be free men den är med där uppe i toppen och slåss.
första gången jag hörde den var det uno svenningson och sophie zelmani som gjorde den. då hette den men bara om min älskade väntar och var en nationalteatern-cover. bra versioner, båda två. men de kommer inte i närheten av originalet.
pete molinari är förstås inte heller bob dylan men det var ändå knappt fyra minuter som jag kommer att minnas länge:
----
äntligen har man börjat utnyttja det faktum att man faktiskt bor i sveriges största stad.
oasis förra veckan. pete molinari i går. the wave pictures nästa vecka. sen glasvegas, bob dylan och andrew bird...
bara m. ward som ska komma hit också.
----
och förresten. varför inte utnyttja det faktum att det är 2009.
en låt, sjutton versioner i spotify.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar